Lidingövägen, klockan närmar sig tolv. Vi är cirka tretton tusen löpare som förväntansfulla gör oss redo för att springa 42 195 meter genom Sveriges vackra huvudstad. Alla tystnar när Linda Pritchard tar mikrofonen. Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden – jag är inte ensam om att få tårar i ögonen och trots värmen få gåshud. När Linda har sjungit klart går vi sakta framåt mot startlinjen. Startskottet går och det uppstår ett rosa moln på himmelen. I en gemensam eufori börjar vi springa.

Stockholm Marathon 2023

Från Lidingövägen svänger vi ut på Valhallavägen och tempot känns väldigt långsamt. Publiken hejar och flaggorna fladdrar febrilt. När vi svänger ner på Odengatan har vi sprungit en kilometer. Klockan visar att det har gått för fort. Jag försöker sänka farten men det är svårt, jag känner mig hög av stämningen. Upp till trettio kilometer känns tempot kontrollerat och kroppen pigg. Jag är närvarande i nuet, jag lyfts fram av publiken och mina medlöpare. Vi har kul, vi vinkar och vi småpratar ibland. Västerbron är ingen överraskning längre, det är trots allt nionde gången jag tar mig an denna utmaning. Jag springer hela vägen upp och nu börjar det kännas rejält i mina skinkor. Utför försöker jag öka tempot men det går inte. Mina ben vill inte. Det är nu loppet börjar.

Har du hört talas om den berömda ”väggen”? Det händer om man får energibrist eller inte har fått till de långa löppassen på träningen. Då kan det kännas som man inte kan ta sig framåt, man har en ”vägg” framför sig. Det är inte ”väggen” jag möter, inte idag. Jag är i bra form, jag orkar, jag vill – jag känner mig stark mentalt. Det är mina sätesmuskler som bråkar men de ska inte hindra mig. Sista milen gör det ont, det känns som någon sticker en kniv in i musklerna för varje steg. Jag kämpar en kort stund med frestelsen att börja gå, jag övervinner den, fortsätter men nu i sakta mak. Det blir svårare och svårare att mentalt hålla mig kvar i nuet. Vad lång Karlavägen plötsligt är. Jag tar fram mina mentala redskap, mina mantran, övertygar mig själv, jag klarar detta. Positiva tankar mosar de negativa, nu är målet nära.

Äntligen svänger jag in på Stadion. Det är drygt 200 meter kvar. Lyckoruset ger mig tårar i ögonen. Jag känner mig som en hjälte, jag höjer armarna i luften, jag tjoar. Nu lyckas jag med en liten spurt och innan jag vet av det har jag passerat mållinjen. Medaljen får jag av kranskullan. Från målgången på anrika Stadion följer nu ”Golgata-vandringen” till Östermalms IP. Den är lite rolig. Det tycker jag i alla fall efteråt. Stapplande löpare tar sig sakta framåt. Det kan vara svårt att tro att alla nyss har drygt fyra mil bakom sig. I trappan ner på idrottsplanen får jag gå sidledes, mina muskler skriker. Det hör till. I alla fall om man har slarvat med styrketräningen (note to self).

Jag känner stor tacksamhet, det är mäktigt att få vara en del av detta stora evenemang. Att dela glädjen och smärtan tillsammans med tusentals andra löpare, att få ta emot medalj och t-shirt av någon som tittar på en och säger grattis, att krama mina vänner och dela erfarenheterna från loppet – det är orsaken. Därför springer jag maraton.

Att våga

Du mår bra av att utmana dig själv – att våga gör dig starkare mentalt. Gör något du är lite rädd för eller som du kanske tror du inte kan. Börja med ett delmål – spring ett fem kilometers lopp. Alla kan springa maraton. Med de orden menar jag inte att du måste springa maraton. Det kan vara en annan fysisk utmaning – hitta din grej!

Under ett maratonlopp kan allt hända. Jag vet aldrig hur det ska gå och ofta känns det som att det är första gången jag springer så långt. Visst har jag alltid en plan men ofta spricker den och ibland har jag kommit i mål och känt mig besviken. Men efteråt när jag inser att jag har sprungit ett maraton bleknar besvikelsen. Det är en del av livet att bli besviken och förhoppningsvis lär jag mig något. Känslan av att ha klarat det bär jag med mig långt efteråt. Det är en känsla av att ha övervunnit mig själv, mina demoner, mina gamla Jante-röster. Nu vet jag att jag kan springa maraton. Ändå gör jag det igen och igen. Varje gång är det en utmaning, en upplevelse, en mental kamp. Det kommer det troligen vara för dig också. Men kan jag, så kan du.

• Att våga är att förlora fotfästet för en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv. Søren Kierkegaard