”Den här gången får jag inte missa ett naturfenomen”, tänkte jag när Facebook flödet visade att det skulle bli månförmörkelse. ”Blodmåne” stod det med förklaring till varför månen skulle bli blodröd på grund av solens ljus som på något sätt reflekterade denna färg. Jag föreställde mig ett rött jätteklot med drypande blod på himlen.

En god vän och jag hade bestämd tid att träffas för att åskåda fenomenet. Väderprognosen såg lovande ut – klart eller i alla fall halvklart. Strax före kl. 19:30 gick jag ut med min hund och tillsammans med min vän traskade vi iväg till Atterbomsvägen där jag tyckte månen borde kunna ses i öster. Vi såg ingen måne. Vi gick till Stagneliusvägen och tillbaka till Atterbomsvägen, som att vi trodde månen skulle poppa upp under tiden. På vägen mötte vi en kvinna med ena armen i mitella och min vän frågade om hon hade gjort illa sig. Hon stannade upp och berättade att hon hade ramlat vid klipporna efter bad och fått en fraktur i axeln. Var någonstans? undrade vi. Det visade sig vara vid bryggan med den blå bänken där vi brukar bada. Redan nu hade vi något gemensamt. Kvinnan sade att hon var på väg till Lilla Essingen för att se månförmörkelsen då hon menade den gick att se från vattnet där. Vi gjorde henne sällskap och när vi kom till Lilla Essingen var det en annan kvinna som sade att månen nog skulle synas bäst från klippan.

Att det fanns en klippa på Lilla Essingen var nytt för mig. Vi hittade den och det var redan folk på plats för att åskåda månen. Min karismatiska vän träffade några vänner där på klippan – han känner verkligen alla! Kvinnan som vi hade träffat var nu som en del av oss, det kändes som vi var gamla bekanta. Det visade sig nämligen att vi hade många gemensamma nämnare och intressen. Hon är författare och har skrivit och gett ut många böcker och jag har ju mitt intresse för litteratur och skrivande.

På klippan var det flera små sällskap. Det var barnfamiljer, kompisgäng, någon mer med hund. Det fanns en gemenskap, alla väntade på månen och stämningen var gemytlig. Det var vindstilla och milt, en magisk kväll helt enkelt.

Det blev mörkare och mörkare och ingen måne syntes. Efter en timme ville vi ge upp. Det gjorde inte så mycket; det hade varit en fin upplevelse ändå – att känna sig som en del av något, en gemenskap med människor som inte kände varandra. Men plötsligt ropade ett barn: ”Där är månen!” vi andra tittade upp på himlen, jag såg ingenting. ”Jo”, sade kvinnan som hade visat vägen till klippan, ”kolla snett ovanför kyrktornen på Högalidskyrkan.”

Nu såg jag den svagt och inte var det något bloddrypande klot som jag hade föreställt mig. Men ju mer jag tittade, desto mer såg jag att det rent faktiskt var månen.

Efter en kvart började vi röra på oss. Vi ville ju kunna se månen hela vägen hem. På Lilla Essingebron stannade vi till, det var många människor som stod och tittade och fotograferade. Jag tog en bild med min mobil och märkligt nog verkade månen mer röd på bilden än i verkligheten.

Väl tillbaka på Atterbomsvägen mötte vi flera bekanta, bland annat några grannar som också hade med sin hund. Vi stod kvar ett tag och tittade på månförmörkelsen som sakta började ge med sig. En vit kant började synas på månens ena sida och den växte mer och mer. Väl hemma kollade jag från balkongen och fullmånen var nu hälften vit, hälften en rödgrå färg. Konturerna var tydliga runt hela klotet och nu var det nästen den storleken jag hade haft i min fantasi. Jag hade aldrig tidigare sett en månförmörkelse. Det var mäktigt, vackert och jag kände en stor vördnad för krafterna som finns i universum.

En kväll med närvaro där alla bekymmer var borta. Dessutom hade kvällen gett mig en ny vän och en starkare samhörighet med människorna i mina hoods. Och detta tillsammans med fina hund Luna – min egen måne.