Jag har precis fyllt 54 år. Dagen började med att en ung tjej erbjöd mig sin plats på bussen och senare gissade en kollega att jag fyllde 59. Hur gammal ser jag ut egentligen? Kanske tyckte tjejen jag såg arg ut och kollegan att jag såg sliten ut? Mitt danska temperament tycks ha väckts till liv nu jag har gått in i en jobbig fas i livet. Beware!

Det finns en del information om klimakteriet men det finns väldigt lite om kvinnor som har tränat största delen av livet och som nu plötsligt inte orkar på grund av hormonkaos. Jag har med åren insett att kunskap är makt och vill med detta blogginlägg berätta hur jag allt för sent förstod varför jag mådde som jag gjorde och med min historia hjälpa andra i samma situation. Vi behöver öka medvetenheten – och därmed förhoppningsvis förståelsen – hos både män och kvinnor om vad många kvinnor 50+ går igenom (i vissa fall även 40+). Att förstå att man inte är ensam kan minska oro och därför är det viktigt att prata om klimakteriet.

För mig började det för cirka tre år sedan. Jag mådde dåligt på jobbigt, hade för mycket att göra men kände mig samtidigt understimulerad (behövde nya arbetsuppgifter). Min husläkare, en kvinna i femtioårsåldern, skrev ut Atarax och sjukskrev mig över sommaren. Ataraxen tog jag endast en gång för den fick mig att känna mig som en zombie. Att min läkare inte hade den minsta teorin om att jag kunde må dåligt på grund av hormoner tycker jag nu i efterhand är väldigt konstigt. Hur många kvinnor sjukskrivs inte för depression, ångest, utbrändhet när det i en del fall egentligen handlar om hormon-obalans?

Med tillbakablick började mina bekymmer nog för många år sedan, kring 2012. Jag fick stört blödningar och hade grava sömnproblem – sov ofta max tre timmar per natt. Jag gjorde en utredning på Sophiahemmet men de hittade inget fel. Jag fick cystor på äggledarna som följdes upp regelbundet och till slut togs två bort vilket hjälpte tillfälligt på blödningarna (det kom flera cystor men de försvann av sig själva). Jag kunde fortfarande springa och kunde även prestera bra men jag mådde ofta inte bra och förstod inte varför. Nu när jag läser om förklimakteriet, var det troligen det som orsakade en del av mina bekymmer. Jag minns att jag ibland frågade en läkare om det kunde vara klimakteriet som var på gång. Nej, jag var för ung fick jag som svar. Det gick inte att mäta hormonnivåerna för de fluktuerade sade läkarna alltid och sedan var det inte mer om den saken. Det var först när jag fick en hormonspiral att blödningarna slutade och jag kom i balans igen med sömnen och humöret.

Min löpning har alltid varit min ventil, mitt antidepressiva medel, mitt andhål. Många behöver ett lopp framför sig för att få motivation till löpning men inte jag. Under pandemin sprang jag som mest. Jag har alltid längtat efter nästa löppass och även sett fram emot intervaller och andra tuffa pass. Det är klart att ett lopp motiverar till att bli snabbare, att få slå sina personbästa och det är en social och rolig upplevelse att springa lopp tillsammans och dela löpglädjen. Så jag älskar att springa lopp och det viktigaste är alltid att vara en del av en gemenskap och att ha ett roligt lopp. Snabba tider är bonus. Jag skulle inte bryta ett lopp för att inte få en bra tid i resultatlistan, det viktigaste för mig är alltid att komma i mål.

De senaste tre åren har löpningen varit upp och ner. Jag har haft svårt att orka med kvalitetsträningen och de få lopp jag har sprungit har gått mycket sämre än förr. Stockholm Marathon i år gick hyfsat. Det vill säga att jag hade ett bra lopp mentalt och även helt okej fysiskt. Det var bara benen som inte ville sista milen (vilket nog berodde på brist på långpass som jag inte hade orkat). Men även på en dålig dag bör det inte vara något problem för mig att komma under fyra timmar. Nu blev det strax över, så lite missnöjd var jag onekligen.

Under sommaren tänkte jag träna och ta revansch på Stockholm Halvmarathon. Jag planerade kvalitetspass som jag dock inte fick till som jag ville. Intervallerna gick långsamt och känslan efteråt var i proportion väldigt dålig. Ofta efter löppass låg jag däckad på soffan. Jag fick en konstig muskelvärk som inte var träningsvärk. Det var inte normalt. När Stockholm Halvmarathon närmade sig visste jag att det inte skulle gå så snabbt som jag gärna ville men nu var jag mest orolig för min hälsa. Veckan innan köpte jag Stora Hälsotestet på nätet och lämnade blodprov där flera markörer mättes: blodvärden, hjärt-kärl, njurar, sköldkörtel, socker med mera. Alla värden var bra, det var endast ferritinet som var lätt förhöjd vilket är vanligt hos kvinnor i klimakteriet och hos idrottare. Så jag ställde mig på startlinjen även om kroppen var supertung och den konstiga muskelvärken hade varit konstant hela veckan. Men ”en halvmara kan man väl alltid ta sig igenom”, tänkte jag. Dessutom är Stockholm Halvmarathon ett av mina favoritlopp. Som alltid var själva loppet, arrangemanget, publiken och alla löpare helt fantastiskt men min fysiska känsla var det värsta jag någonsin har känt på ett lopp. Sista milen var en ren plåga men ”man bryter inte en halvmara”, tänkte jag. Med facit i hand borde jag inte ha startat. Min kropp hade sagt ifrån men jag hade inte lyssnat.

Det är som sagt svårt att hitta bra information om träning och klimakteriet. De flesta artiklar skriver att det är bra och viktigt att träna under klimakteriet men tar inte höjd för hur man tränade innan och hur man bör anpassa sin träning. Det var tack vare Monika Björns bok Stark 50+ att jag äntligen hittade vettig information och förståelse för kvinnor i klimakteriet som är van att träna mycket och som nu plötsligt inte orkar. Jag kan starkt rekommendera denna fantastiska bok!

När löpningen inte funkar, så funkar inte jag. Jag blir deprimerad, arg och ledsen. Styrketräning har de senaste åren blivit en viktig träningsform för mig också – jag älskar det inte som löpningen men jag tycker ofta att det är roligt, särskilt när man får resultat vilket man gör om man är konsekvent och tränar regelbundet. Yin yoga har också hjälpt mig och jag försöker verkligen hitta en balans mellan fysisk träning och avslappning. Jag är en rastlös själ som har svårt att meditera – har försökt så många gånger. Men i Yin yogan kommer jag nära meditation och jag uppskattar även mer och mer att sitta ute på en bänk eller en klippa och bara vara. Närvaro är något jag ständigt övar mig på.

Så hur går det nu?

Efter halvmaran gick jag till en gynekolog och berättade om mina besvär och fick bekräftat att mina symtom var typiska för klimakteriet. Generellt är jag emot att ta medicin/preparat men nu handlade det om att ha livskvalitet så jag var beredd att ta hormoner. Att läsa och förstå hur kroppen fungerar och vad man själv kan göra för att minimera besvären har gett mig styrka och mod igen. Jag mår bättre, sömnen är något bättre och den konstiga muskelvärken i benen är nästan borta. Nu springer jag korta rundor två till tre gånger i veckan och fokuserar lite mer på styrketräning. Mitt huvud vill fortfarande springa mycket men min kropp orkar inte. Det är fortfarande tungt att springa. Det går sakta framåt och ofta när jag tror ett löppass ska kännas lätt så är det åter tungt. Jag får helt enkelt ha tålamod och acceptera att just nu behöver min kropp vila och återhämtning.