Klockan närmar sig 12:00. Nu skulle jag ha stått på Lidingövägen och sjungit Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden tillsammans med 20 000 andra löpare, förväntansfull inför utmaningen i att ta sig fram 42 195 meter på Stockholms gator. I stället sitter jag vid Fredhälsklipporna och tittar ut över vattnet med nedsjunkna axlar och suckar.

December

Första söndagen på den nya säsongen inför Stockholm Marathon. Utanför Gymnastik- och Idrottshögskolan (GIH) står hundratals löpare, redo att ge sig ut på den första gemensamma löprundan. Vi är sex ledare och cirka 60 deltagare i gruppen med målet att springa maraton på strax under fyra timmar. Ann och jag springer längst fram och har ansvar för tempot och att hitta vägen. I förväg har vi fått en karta med en runda på det antal kilometer som maratonprogrammet anger. Nu är vi i gång! Vi är TSM – Team Stockholm Marathon!

Februari

Kylan har sitt grepp om staden men oavsett väder ger vi oss ut, hundratals löpare som delar glädjen och smärtan i en social gemenskap genom alla dessa kilometer i snö och kyla. Jag har koll på kartan och håller tempot. Vinden biter i mina kinder. De första kilometrarna hör jag deltagarna småprata och skratta. Sedan kommer en backe. Och motvind. Nu är det tyst i ledet. Åter på GIH pustar vi ut på en gemensam avslutning med lätta töjningar av våra muskler.

Mars

Solen värmer våra kinder när vi ger oss ut. Idag står det 26 km på programmet. Vi ska ut mot Nacka, ett område jag inte känner mig hemma i. Lotta och jag har pluggat in kartan och memorerat gatunamnen. Ändå springer vi fel. Några av deltagarna känner till området och vi hjälps åt tillsammans och snart är vi back-on-track. Vi tar vätskepauser och stämningen är på topp. Lite felspring – vad gör det, vi hittar ju tillbaka, solen skiner och snön är borta.

April

Det är tredje helgen i april. Förra året samma helg hade många det jobbigt på grund av värmen. Det var då det. Nu är det nordliga vindar som känns in i märgen. Vintern har gjort en rejäl comeback. Vi ska ut på Lidingö och ute på bron känns det som att jag springer mot en vägg. Som jag ibland kan uppleva det i nattliga drömmar – jag springer men kommer ingen vart. Väl över på ön är det äntligen lä i skogen men kuperat. Idag är det tyst i ledet hela vägen. Alla kämpar på och trots den tuffa rundan är det ingen som gnäller. Vi kämpar tillsammans. We just do it!

Maj

Med tre veckor kvar till den stora dagen är det provlöpning av maratonbanan. Vi ska springa 28 kilometer och vi har öppnat för alla som vill testa banan, som inte är medlemmar i TSM. Vi är många grupper och totalt cirka 1000 löpare, varav cirka 200 i vår grupp, som ska ta oss igenom Stockholm denna söndag förmiddag. Hur ska det gå? Men det går, precis som förra året. Och året innan dess. Eftersom vi är en stor grupp så har vi delat upp oss i fyra mindre. Vi försöker hålla ihop men det är svårt. Vi måste ta hänsyn till rödljus och andra människor. Idag är inget avstängt, det är först under själva loppet som gatorna är våra på riktigt. Tillbaka på GIH tackar många av deltagarna oss som har varit ansvariga för att hålla tempo, hitta vägen och hålla ihop grupperna.

En sekund…

Sista gemensamma intervallpasset innan den stora dagen. Det är torsdag, drygt en vecka kvar. Det är varmt och jag har med mig vätska och en powerbar. Vi springer korta intervaller ute på Gärdet. Det går bra, jag känner mig stark. Efter passet springer jag hemåt, vill få flera kilometrar in på löparkontot. Och undvika kollektivtrafiken och baciller så nära maran. Jag springer uppför Tegnérgatan, känner mig seg och tänker en sekund att jag kanske borde gå uppför backen. Men nej, hjärnan lyckas inte övertyga envisheten och jag fortsätter springa. Det är sparkcyklar och trångt på trottoaren och jag tänker springa ut på vägen den korta biten. Jag vänder mig om för att titta efter om det kommer en bil och missar en trottoarkant. Pang och jag ligger på marken. Folk stannar upp, troligen på grund av ljudet av min panna mot soptunnan. Ett par hjälper mig upp och frågar om de ska ringa efter någon. Jag är mest chockad. Det första jag gör är att stänga av min löparklocka, tänker en sekund att jag ska fortsätta springa. Jag får i mig vätska och äter powerbaren. Huvudet dunkar och jag inser att jag måste åka hem.

En dröm i kras

Dagen efter är huvudvärken borta och jag är endast lite öm i höger axel och höger utsida lår. Lördag testar jag en kort runda, det känns okej. Söndag springer jag sista gemensamma passet med TSM, känner mig återställd och stark. Måndag kommer smärtan i höger revben krypande. Smärtan tilltar och nattsömnen blir lidande. Tisdag försöker jag mig på en morgonjogg, detta måste väl vara inbillning! Men jag får bryta. Det känns som att ha en kniv rakt in i höger sida hela tiden. Tisdag och onsdag har jag konstant ont, även i vila och inga värktabletter har effekt. Torsdag morgon inser jag att medaljen man får efter att ha sprungit tio Stockholm Marathon inte blir min i år. I resultatlistan kommer mitt namn att finnas med, men istället för en tid kommer det stå DNS = Did Not Start.

Tacksamhet

Besvikelsen varar några dagar. Det är okej. Jag måste få deppa lite. Det kunde ha gått värre. Jag slog inte ut några tänder och jag fick ingen hjärnskakning (tur att man har tjockt pannben). Det finns så mycket att vara tacksam för. Många deltagare i TSM har under säsongen kommit fram och tackat för bra farthållning och ledning av gruppen. Alltid glada miner och jag har fått uppleva ännu en fin säsong med TSM. Tillsammans har vi kämpat i ur och skur, vi har pratat, skrattat, hjälpt och peppat varandra. En vän sade till mig att om jag hade sprungit maran då hade jag ju nått målet. Nu har jag det kvar och kan välja att se på det som en bra bok man inte vill ska ta slut. Jag har skrivit nio kapitel och har det tionde kvar. Det viktigaste är inte målet utan vägen dit.