Skogens tystnad dundrar i mina öron. Stillheten lugnar mitt sinne. Det finns rötter överallt så jag får vara uppmärksam på var jag sätter mina fötter. Här är det naturen som bestämmer, jag får anpassa mig. Trädens gröna blad vittnar om fotosyntesen, solens strålar sugs in genom bladen, energin lagras. Det sägs att man får energi av att krama ett träd. Jag får energi bara genom att befinna mig bland dessa gröna, syremättade växter när jag sätter ena foten framför den andra och steg för steg tar mig framåt.

Jag är i Ursvik motionsområde, en skog inte långt från storstaden. Här finns många rundor att springa, gå eller till och med köra mountain bike. Idag har jag valt den femton kilometer långa stigen som kallas för Xtreme. Det är den tuffaste rundan, den går mycket upp och ner på ojämnt underlag. Att springa fort är svårt men det är inte heller syftet. Jag vill ta det lugnt, njuta och suga in den magiska atmosfären. Det är jag, min löparkompis, några mygg, lite fågelkvitter men annars tystnad.

Vi håller avstånd till varandra, Petra och jag. Stigens mark kräver det för om den bakom ramlar finns risken att välta den framför. Vi pratar om hur bräckligt livet kan vara, hur lite det ska till för att det händer något. En sekund, en centimeter för lågt steg och man ligger på marken. Men även om terrängen är lurig så är det just därför vi springer här. Vi vågar, vi testar, vi leker i naturen. Ändå har vi all respekt för denna makalösa skog. Vi är besökare, skogen äger.

Den första långa backen, nu brinner det i mina sätesmuskler och hjärtat känns i bröstkorgen. Jag är inte van som Petra som med lätta steg tar sig uppför. Vi tar en paus, hämtar andan, jag känner mig tacksam för att befinna mig på toppen. Myggorna är hungriga så vilan blir kort.

Nu går det utför, vad härligt, tänker jag först men inser att det inte är lätt. Ännu mera rötter och nu är det extra viktigt att vara uppmärksam på var foten landar. När vi tror att saker är lätta kan de ändå kräva uppmärksamhet. Det är farligt att vara nonchalant, att ta saker för givet, att ta naturen för givet.

Ibland kommer det en vanlig bred grusväg. Nu kan vi slappna av mentalt men bara några hundra meter. Skylten leder oss åter in på en smal stig. Den spännande resan fortsätter.

Vid tio kilometers skylten finns det en annan skylt med ordet ”Vätska”. Vi stannar lydigt och intar vår dryck. Det finns en bänk där det sitter två kvinnor, de har med termos, det ser mysigt ut. De har två hundar som skäller när vi kommer. Känner de doften av hund på mina kläder? Eller vill de bara hälsa?

Målgången är densamma för alla rundorna och de sista cirka tvåhundra meterna är det en bred stig med en avslutande kurva, precis som på en löparbana. Då ökar kroppen automatiskt tempot. Ingrid som har sprungit tian står och hejar och fotar. Petra och jag sträcker på ryggen och med synkade steg springer vi genom målporten.