Efter ännu en nästan sömnlös natt famlar hon efter burken i skåpet. Det känns som någon slår med en hammare innanför pannbenet och morgonens ljus skär i ögonen. När det hostande ljudet från kaffebryggaren slutar häller hon upp den efterlängtade svarta drycken som varje morgon ser till att hon orkar kliva upp. Det är som ett moln runt huvudet trots att det inte finns ett enda moln på himmelen. Hon tittar ut på det lugna vattnet och tänker att hon borde vara glad och tacksam. Hon längtar ut, hon måste få komma ut och ta djupa andetag och sedan sjunka ner i det ljusblå vattnet.

Hon väntar en stund men tabletterna har ingen verkan. Med en djup suck tar hon på sig badkläderna och går sakta ner till bryggan. Det är en liten träbrygga där det finns en blå bänk. Den intensiva färgen står i kontrast till det gråa virket och klipporna bakom. Det är ingen vanlig badbrygga, det finns ingen trappa ner i vattnet, enbart klippor vid sidan om. Man måste klättra ner i vattnet om man inte hoppar i. Hon tittar ner i vattnet på stenen täckt av något grönt, tång eller mossa, hon vet inte men man måste vara försiktig så man inte halkar på den.

På bänken sitter en äldre man. Hans hud är läderbrun och han har en stickat mössa på huvudet. Det måste kännas varmt, tänker hon. Hans blick gör henne avslappnad och de hälsar på varandra. Hon klättrar i vattnet från klippan. Den svalkande känslan lugnar hennes sinne, som alltid går det en rysning genom kroppen. Axlarna sjunker ner när hon blundar och drar in luft långt ner i lungorna och hjärtats slag saktar ner. Hon tar några simtag och klättrar sedan tillbaka upp på bryggan. Solens strålar torkar huden och utan att veta varför stannar hon kvar en stund.

En ung kille kommer ner till bryggan. Hans kropp är nästan täckt av tatueringar.

– Betyder den något? Frågar den äldre mannen och pekar på en stor fjäril i rött och blått som den unga killen har mitt på magen under bröstet.

Killen berättar att han engång var nära att dö och han efteråt gjorde denna tatuering. Det är allt han säger innan han hoppar i vattnet.

Hon har aldrig tyckt om tatueringar men vetskapen om killens motiv gör att fjärilens intensiva färger tilltalar henne. Den äldre mannen ler mot henne och de börjar prata.

– Är fjärilen en symbol för liv, undrar hon.

– Kanske, säger han, man gör nog inte en så stor tatuering om det inte betyder något särskilt.

De pratar om det svalkande vattnet, om hur det ger en behaglig känsla i kroppen. De pratar om närvaro. Att ha människor omkring sig är viktigt säger han och kallar det social närvaro. Hon får tårar i ögonen och ser sin tomma lägenhet framför sig. Skulle hon våga fråga en okänd människa om hans tatuering?

– Men om man är ensam, frågar hon.

– Korta möten med människor är social närvaro, säger han, som nu. Jag sitter på denna bänk två till tre gånger i veckan och småpratar med folk. Människor som tar sig hit har något gemensamt, de stannar upp, de reflekterar. Vissa vill inte prata men ibland räcker det med en blick, ett nickande.

Plötsligt upptäcker hon att hamrandet bakom pannan har slutat. Hon går uppför klipporna med bestämda steg, med rakare rygg, kroppen känns lättare än vanligt. Det tunga molnet är borta. När hon kommer tillbaka in i sitt kök tar hon fram datorn och börjar skriva.