Under en löprunda händer det mycket i huvudet. Humöret påverkar känslan i kroppen och tankarna kan styra hur kroppen svarar. Kan en sten verkligen göra kroppen lättare? Att släppa taget om mentala hinder, att våga leva i nuet i en kaotisk värld kanske inte löser ett problem här och nu men det ger lugn i sinnet.

Söndag morgon, jag vaknar klockan fyra. Efter några försök att somna om ger jag upp och kliver ur sängen strax efter klockan 5. Luna är pigg och glad att matte äntligen har vaknat och vi ger oss ut på en morgonpromenad. Först en sväng in på lekplatsen där hon springer efter tennisbollen som jag alltid har med i fickan på morgonen. Hon vet och hon är som alltid ivrig så hon nästan glömmer bort att hon ska kissa. Efter några kast på konstgräset beger vi oss ner till vattnet vid klipporna.

Det är alldeles tyst och stilla, vattnet spegelblankt och inte en människa i sikte. Vi stannar till en stund på bryggan med den blå bänken. Det är en magisk plats där jag känner ett inre lugn och en längtan efter att andas djupt och långsamt. Ibland blundar jag men jag tycker också om att vila ögonen på vattnet och vaggas med i de små, små rörelserna på vattenytan. Vi klättrar uppför klipporna tillbaka. På en platå vänder jag mig om och tittar ut över vattnet. En känsla av tacksamhet översköljer mig, jag vill stå kvar här där jag känner mig ett med naturen.

Vi går in och äter frukost. Jag äter lite mindre så jag kan komma tidigt i väg på min löptur. Klockan visar 07:32 när jag startar min löparklocka. Jag tar först den vanliga svängen runt Snoilskyvägen – den fina vägen, som jag alltid har kallat den. Utsikten över vattnet och Alviksbron är något jag aldrig kan få nog av. Att det går lite utför är bara bonus. Jag fortsätter ner förbi Fredhällsparken, genom Rålis och längs vattnet på Norr Mälarstrand. I dag känner jag ett starkt behov av att springa längs vattnet. Jag kommer på varför. Nyligen träffade jag några vänner och vi dansade på bryggan. Innan vi startade fick vi var sin sten att slänga ut i vattnet som en symbol för något vi ville bli av med i vårt liv: en känsla, en tanke. Nu när jag springer längs vattnet inser jag att jag behöver stanna till och kasta sten flera gånger.

Jag springer in på cykelgångbron över till Riddarholmen, ser en sten men hinner inte stanna till och ta upp den. Det kommer en annan sten snart, tänker jag. Men vår stad är otroligt ren! Jag hittar inte en enda sten på hela Riddarholmen! Ville universum tala om för mig att jag inte skulle missa en chans? Jag skulle ha plockat upp stenen när jag kunde. När jag inte ens på Skeppsbron hittar en sten tänker jag att det beror på att jag febrilt letar efter en. När man letar efter något är det sällan man hittar om man är för fokuserad. Det är när man släpper taget och slappnar av att man hittar. Så det blev två lärdomar: ta tillfället i akt och släpp taget.

Äntligen på Skeppsholmen hittar jag en sten. Jag stannar till, tackar den för att den vill bara min negativa tanke och känsla och slänger ut den i vattnet. På Kastellholmen blir det en sten till och jag känner mig lättare i kroppen. Jag ler till människor jag möter, löpare hälsar på mig, mer än vanligt. Jag känner gemenskap, att jag är en del av något stort.

Jag rundar Nybroplan, in genom Berzeli park och Kungsträdgården och nu styr jag färden mot Vasagatan och vidare in på Torsgatan. Jag har nämligen ett mål: Lillebrors bageri på Rörstrandsgatan som har de absolut godaste croissanter i Stockholm. De är frasiga, gjorda på riktigt smör så man blir kladdig om fingrarna, som en croissant ska vara.

Rundan fortsätter förbi Karlbergs slott. I kanalen hamnar ytterligare en sten och steget blir ännu lättare. Längs Hornsbergs strand och upp under Tranebergsbron är jag snart åter på Snoilskyvägen. Klockan visar drygt 18 kilometer. Jag känner mig stark och pigg så jag fortsätter med lätta steg uppför den långa backen på Atterbomsvägen. Nästan hemma men jag kan inte stoppa klockan på en ojämn siffra. Så jag cirklar runt lite så jag får exakt 20 kilometer (OCD light som de flesta löpare jag känner).

Jag byter om till badkläder och tar med Luna ner till bryggan för en mysig stund. Jag svalkar av mig med några få simtag medan Luna står kvar på klipporna, endast med tassarna i vattnet. Hon har full koll på mig hela tiden och som så många gånger tidigare försöker jag locka ut henne i vattnet. Men hon vill inte. Det är ok. Hon är med mig, det är viktigast.

Croissanten och kaffet smakar som vanligt extra gott efter löpturen och badet på bryggan med min finaste och bästa vän. Närvaro, lycka, lugn, tacksamhet.