Fredhällsparken, september 2023: tusentals löpare tar sig fram på den trånga gångbanan, musiken pumpar upp stämningen och solen skiner. ”Nästa år ska jag springa” tänker jag och dagen efter har jag anmält mig till 2024 års lopp som gick av stapeln i lördags. Den personliga upplevelsen och löpkänslan blev inte alls som väntat men jag tog mig igenom de 21 098 metrarna i gassande sol.

Halvmaratondistansen har alltid varit min favoritdistans. Jag kan springa fort och pressa mig själv men blir mindre sliten än efter ett helt maraton, och jag behöver inte springa med blodsmak i munnen som på ett millopp. Mitt allra första lopp var Paris Halvmarathon och det är fortfarande ett av mina bästa lopp. Jag visste inget om ”bra tider”, om pulsklockor, om intervaller eller VO2 Max. Jag hade en vanlig klocka med visare. Min tid blev då 2:04 och jag var jättestolt. Tänk att jag hade sprungit en halvmara! Detta var i mars 1998, alltså 26 år sedan!

Stockholm Halvmarathon är ett fantastiskt lopp på många sätt. Det är en vacker runda genom stan där man springer på både Kungsholmen och Söder. Det är oftast bra väder och därmed mycket folk som tittar och hejar. En magisk stämning som gör att man lyfts fram och får extra energi. I lördags var det tack vara publikstödet att jag tog mig igenom loppet för det var inte alls min dag. Jag har aldrig varit så nära att bryta ett lopp. Med facit i hand är jag glad att jag fortsatte, att jag inte gav upp. Tanken på medaljen och t-shirten hjälpte till.

Veckan innan loppet fick jag ont i nacken. Det kom från ingenstans och det släppte inte. Jag sprang på Lidingö med Saucony Run Club på söndagen och trots bra väder och härlig stämning, kändes det jobbigt. Efteråt var jag trött och sliten, kände mig tung och sov mycket. Därför vilade jag hela veckan fram till halvmaran. ”Det är kanske dumt att springa halvmaran”, tänkte jag men jag ville inte få ännu en DNS*. På fredagen hämtade jag nummerlappen och bestämde mig för att starta. Jag förvarnade några vänner om att jag kanske skulle bryta loppet.

Race day

Inför en halvmara brukar jag värma upp med 2–3 km jogging men idag fick det räcka med cykelturen på en kvart in till starten. Det var varmt och jag visste att det skulle bli tufft på grund av det också. Min form, min tunga känsla och värmen – inte optimalt för att springa på en (för mig) bra tid. Det var dock inte det viktigaste även om jag såklart blir besviken när jag inte ens klarar den tid jag borde klara även på en dålig dag.

Redan på förmiddagen hade jag lite fjärilar i magen, nu såg jag ändå fram emot loppet. Inne i Kungsträdgården var stämningen hög. Det var löpare överallt från många länder och det luktade klassiskt liniment. Folk satte på sig nummerlappar och förberedde sig inför starten. Jag träffade på Lena W och vi stod och pratade. Då kom LG och jag hade precis lyssnat på RW-podden där LG och Szacke gav tips inför detta lopp. LG hade även sagt att han skulle vara på plats då hans dotter skulle springa, så det kändes extra kul att träffa honom live!

Jag gick mot startfållan, hade lyckats komma i startgrupp B med min tid på Stockholm Marathon förra året. För några år sedan hade jag också kommit långt fram och då hamnade jag lite mellan två grupper efter typ 2 kilometer, så nu kände jag lite press. Jag brukar öppna lite för snabbt och nu visste jag att jag skulle göra det igen. Ibland har det funkat, ibland inte. Idag funkade det inte, men jag hamnade i alla fall inte mellan grupperna.

Jag sprang alltså ganska fort de första 5 kilometrarna men tyvärr höll det inte så länge. Värmen spelade såklart en roll men min känsla i kroppen var inte bra alls. I backen upp vid Kristineberg stod Anna och i Fredhälssparken stod Petra och Ingrid – det gav energi. De få sekunderna man springer förbi någon man känner betyder så oerhört mycket! Jag blir alltid glad och orkar mera.

På Norr Mälarstrand vid cirka 10 km fick jag en dipp. Jag kände att kroppen inte ville, och det blev förhandling mellan hjärna och hjärta: ”Om jag hoppar av efter Stadshuset, är det inte långt till min cykel”. Jag närmade mig Tegelbacken, men tänkte nu att jag ju kunde ta tunnelbanan tillbaka om jag fortfarande ville bryta på Söder. Trots att jag bestämde mig i förväg att gå på Guldbron så fortsatte jag ändå med löpsteg, dock långsamma och snart var jag på Hornsgatan. När vi svängde ner för backen såg jag en kompis som stod och tittade och jag blev jätteglad. Så jag kutade fort ner på Söder Mälarstrand med ny energi. Snart var jag vid 15 km skylten och jag mindes LGs ord i podden: har man sprungit 15-16 km, då vet man att man tar sig i mål. Det hjälpte mig att fortsätta och nu lät jag bara kroppen köra framåt i sitt tempo.

Det gick inte fort, nästan långsammare än på träning men jag gick inte. Vid vätskekontrollen vid 17 km gick jag dock medan jag drack och tog sista gelen, men det var nog bra för sista biten orkade jag springa hela vägen. Hejerklacken från min gamla löparklubb IF Linnéa hjälpte mig framåt och snart var jag åter på Hornsgatan med endast 2 km kvar. Jag tittade inte på klockan, lät mig inte stressas. Alla tidsmål inklusive ”skammål” var ändå körda, så nu ville jag bara ta mig i mål. När jag svängde in på Norrbro och sprang de sista cirka hundra metrarna på den blå mattan kändes det stort. Jag hade inte gett upp, jag hade fortsatt trots dålig känsla och nedsatt tempo. Jag tog mig i mål, fick min medalj och Finisher t-shirt som dessutom var i min favoritfärg grön.

Att vara besviken efter ett lopp är inget nytt för mig som har sprungit över 30 halvmaraton och över 20 maraton. Som alltid känns det bättre dagen efter. Med perspektiv, lite analys och snällhet mot mig själv, är jag ofta tacksam ändå och stolt över min prestation.

Varför kroppen inte vill just nu är något jag såklart funderar på. Jag är i en period i livet där saker och ting inte riktigt är på plats och det går åt mycket energi att hitta min plats, vilket i sin tur skapar mental stress. Att kroppen och det mentala hör ihop är jag övertygat om. Funkar inte livet, funkar inte kroppen. Klimakteriebesvär ovan på det, så det kanske inte är så konstigt att jag har svårt att prestera på lopp.

Jag är oerhört tacksam för att jag kan springa, det är min mentala ventil. Vem bryr sig egentligen om mitt tempo (förutom jag själv)? Ett tag framöver vill jag vara snäll mot min kropp och endast springa för att må bra. Det finns fler lopp längre fram och jag kommer igen. Jag älskar att springa lopp, att få vara en del av ett fantastiskt evenemang där vi som springer kämpar tillsammans men mot individuella mål (i alla fall vi som inte är elit) och jag ser fram emot nästa prestation, förhoppningsvis med en frisk och piggare kropp.

Min tid blev 1:55:38.

*DNS = Did Not Start (läs mitt blogginlägg Stockholm Marathon 2024 – DNS)