Att springa med sin hund, sin bästa vän, ger livskvalitet och en ny dimension i livet. Det ger ett nytt perspektiv på löpningen där närvaron blir viktigare än tempot. Jag förverkligade min dröm och skaffade Luna och nu springer vi fina turer tillsammans.

Drömmen om att skaffa hund hade jag i många år innan jag fick Luna. Jag växte upp med hund och min mamma har de senaste tjugo åren alltid haft två hundar. När jag bestämde mig för att skaffa hund läste jag på om olika raser. Vargen har alltid varit ett favoritdjur och därför hade jag en svaghet för Sibirian Husky men jag förstod snabbt att jag inte kunde ha en husky i lägenhet i stan som ensamstående. Jag ville ha en hund som jag kunde springa med och en husky skulle kräva betydligt mer fysisk aktivitet än mina fyra till sju löpmil i veckan.

Det började med Berta, min mammas Cockerspaniel, som troligen är en typ av jaktspaniel. När hon var drygt ett år gammal började jag springa med henne när jag var på besök hos min mamma i Danmark. Berta visade sig vara en fantastisk springhund. Hon ville framåt och hon drog mig så jag fick snabba kilometertider. Jag saknade en hund i min vardag och som jag kunde springa med flera gånger i veckan.

Rasen Cockerspaniel tyckte jag om men jag ville ha en större hund. Jag läste om Springerspaniel och kom fram till att rasen skulle passa mig. När jag ringde kenneln och fick veta att jag kunde boka en valp, kändes det overkligt och helt fantastiskt. Jag skulle få hund! En liten Springerspanielvalp! Elisabeth från kenneln skickade bilder och små filmer och när hon skrev att en av tikarna hette Luna, hände det något i mitt hjärta. En brun-vit valp, nyfiken, busig och den piggaste i kullen. De åtta veckorna innan jag fick henne kändes olidligt långa. Min längtan var obeskrivlig, det gjorde nästan ont.

Dagen när jag fick hem henne, den 1: a oktober 2022, var en stor dag. Äntligen skulle min Luna komma hem. Det är nu två år sedan och det är det bästa beslutet jag någonsin tagit. Det känns som det alltid var meningen att just Luna skulle bli min. En känsla som är svår att förklara, som att det var förutbestämt. Vi har så starka band och jag älskar henne gränslöst.

När hon var knappt ett år tog jag ut henne på korta turer, vi började med några hundra meter. På hösten efter att hon hade fyllt ett år började jag ta med henne på rundor upp till fem kilometer. Det var svårt i början för hon ville bara leka och bita i kopplet.

Under hösten och vintern tog jag med henne på löprundor sporadiskt, fick inte till en rutin. Dels på grund av min egen form som inte var på topp, dels på grund av att jag behövde komma ut på rundor på egen hand för att rensa huvudet (pluggade och oroade mig över framtiden). Att springa med Luna krävde ju ett visst fokus då jag hela tiden fick hålla koll och styra henne.

Sedan i somras, när jag var klar med min kurs på universitetet och Luna inte behövde vara på hunddagis, har jag varit mer konsekvent och sprungit med henne två till tre gånger i veckan. Hon lunkar mest bredvid eller bakom mig så jag måste dra henne. Jag vill ju gärna att hon ska dra mig. När vi var i Danmark nyligen, sprang jag med både Berta och Luna och det var som att Berta visade Luna att det skulle gå framåt och att det var okej att dra.

Kanske blir Luna förvirrad, när vi promenerar får hon inte dra och nu uppmuntras hon till att dra. Jag har en sele som bara ska användas vid löpning för att få henne att associera selen med att nu är det ok att dra.

I somras och ända in i september var det varmt så jag försökte springa tidigt på morgonen och alltid längs vatten så vi kunde stanna till och hon kunde svalka tassar och mage. Efter ett stopp piggnade hon alltid till och kunde dra en liten stund.

Det går bättre och bättre. Ibland springer hon lugnt bredvid mig och det är helt okej. Jag har inte varit så pigg på sistone, så det har passat mig bra att springa lite långsammare. Ibland har hon dock varit lat och jag har fått dra henne framåt. I början tänkte jag att hon inte orkade, att hon var trött, men när jag släpper henne på en större yta är det inget fel på energin. Och resten av dagen är hon pigg som vanligt och vill springa efter boll och pinnar.

Vi springer bland annat Kungsholmen runt, 9 km och Ulvsundasjön runt, 11 km. I somras hade vi ett par rundor runt Riddarfjärden där vi stannade till på Skeppsbro bageri och fikade. Vi sprang hem via Långholmen där jag kunde släppa henne och ner till hundbadet där hon doppade tassarna (hörde av en hundägare nyligen att en annan hund hade blivit sjuk efter att ha druckit vattnet där så nu vågar jag inte ta dit Luna).

Jag har fortfarande dagar där jag behöver komma ut själv med mina tankar och släppa allt. Men nu vet jag att Luna kan springa minst en mil och snart kan jag ta med henne ut på längre rundor. Jag tror hon trivs med att det blir kallare, så jag hoppas på en fin höst och vinter med många härliga turer tillsammans med min fina skatt.