Stämningen är på topp på Sixth Avenue vid Balboa Park där tusentals löpare samlas en tidig morgon i slutet på maj för att springa maraton eller halvmaraton. Löpare från alla delstater i USA och från 49 länder förbereder sig för starten. Det känns som jag är den enda från Skandinavien, jag varken ser eller hör andra nordbor. Det är alltid en speciell känsla att röra sig i startområdet inför ett lopp. Jag är glad, förväntansfull och lite nervös, det hör till.

När jag för två år sedan blev skadat en vecka innan Stockholm Marathon och därför fick avstå från att springa, mejlade min väninna Deborah mig och skrev att hon tyckte jag skulle komma till San Diego och springa maraton nästa år. Jag funderade mycket på det under det kommande året men just då var jag arbetslös och när jag äntligen fick jobb i januari, behövde jag komma in i nya jobbet och jag behövde spara pengar. Så en USA-resa 2025 var inte realistisk. Men i år blev det av. Dock valde jag att springa halvmaraton på grund av senaste årets klimakteriestrul, som har påverkat min fysiska form på ett väldigt negativt sätt som löpare.

Jag hade varit i San Diego på ett kort stopp hem från en resa till Hawaii 2018 (Deborah bodde i Honolulu på den tiden) och jag tyckte redan då väldigt mycket om staden. En storstad men ändå liten och överskådlig. Därför kände jag till Balboa Park, en oas bland rutnätet av gator. På västra sidan har gatorna namn efter träd i alfabetisk ordning, så det var lätt att hitta. Jag bokade hotell nära parken som även var nära starten för loppet. Bonus var att det var gångavstånd till Deborah. Huvudmålet med resan var att träffa min väninna, som jag har känt sedan 1994.

Resan till San Diego från Stockholm var lång. Jag flög via London Heathrow, som jag tidigare tyckte var en spännande flygplats. Lite chockad blev jag över alla människor på flygplatsen, det var till och med svårt att hitta någonstans att sitta. Och hur jag än gick, passerade jag diverse olika butiker som lockade med sina ”billiga” priser.

Väl framme i San Diego hämtade Deborahs son Wil mig på flygplatsen och körde mig till hotellet, vilket jag var väldigt tacksam för, och det var enda gången jag åkte något fordon under hela resan. San Diego är promenadvänlig och inte en enda gång behövde jag åka buss eller taxi (jag promenerade till flygplatsen när jag skulle hem, den ligger ungefär 3 km från centrum).

Hotellet var väl vad jag kunde förvänta mig med tanke på priset, det billigaste i området. Det var viktigt för mig att bo nära starten till loppet. Det var inget fel med hotellet eller rummet. Det fanns både kylskåp, mikrovågsugn, TV, wifi, hårtork och strykjärn och bräda – men det var väldigt litet. Det var precis plats till en queen size säng och hur de kunde kalla det för dubbelrum är mig en gåta. Det enda fönstret som fanns var via badrummet som avskilde rummet med en skjutdörr. Man kunde inte riktigt se ut genom fönstret som var mot en gård men lite ljus kom det in. Personalen var trevliga men inte alltid på plats. Man kunde kommunicera med dem via mejl och saknade man något var det bara att säga till. Rummet blev inte städat, vilket inte gjorde mig så mycket de fem nätterna jag var där. Dock hade jag gärna sett att de hade tömt soporna åtminstone varannan dag. När man bor ensam på ett litet hotellrum blir det många förpackningar som slängs.

Om jag hade varit turist som enbart skulle upptäcka stan och knappt vistas på rummet, så hade det varit helt okej. Men nu skulle jag ju springa lopp och behövde därför även vila. Det, jag har lärt mig till nästa gång jag kombinerar resa med lopp, är att boka ett hotellrum med lite mer fönster, utsikt och komfort.

Återträffen med Deborah var det bästa med hela resan. Hon har alltid varit en inspiration och mentor för mig. Vi hade många fina stunder i en liten park nära där hon bodde och vi åt middag ute med Wil och hans fru, Alison. Deborah och jag har samma intresse för det franska språket, för litteraturen och kulturen. Hon är fortfarande med i en fransk bokklubb i Honolulu som hon zoomar med en gång i månaden.

Att förena resa med lopp har jag alltid tyckt om då man får se så mycket mer när man får springa på gator som annars är trafikerade och man får se andra delar av staden. Att springa ett lopp utomlands är så mycket mer än själva loppet. Det börjar när man hämtar nummerlappen och går runt på Expot och blir inspirerad. När jag hämtade ut nummerlappen träffade jag en amerikansk kvinna från San Diego som berättade att hennes 90-åriga pappa skulle springa maran för första gången. De var ett gäng som skulle springa tillsammans med honom. Själv hade hon sprungit loppet ett antal gånger.

På loppdagen lämnade jag hotellet vid 5-tiden på morgonen, då första starten var kl. 06:15. Jag ville vara i god tid, både för att slippa stress och för att njuta av stämningen i startområdet. San Diego ligger precis vid gränsen till Mexiko så speakern pratade både på engelska och på spanska. Det var musik och hög stämning och mycket folk, men eftersom det fanns 32 startgrupper som startade med 3 minuters mellanrum, blev det aldrig trångt. Och det var inga köer till bajamajorna!!! Fantastiskt bra arrangerat måste jag säga, det var jag imponerad över.

Det var cirka 30 000 anmälda till både halv- och helmaraton. Flest anmälda på halvmaraton, det såg man på Expot där montrarna för att hämta ut nummerlapparna var minst tre gånger fler än till maran. På vägen till min startfålla (startgrupp 5) träffade jag kvinnan från Expot med hennes 90-åriga pappa. En riktig krutgubbe, supertrevlig och glad. Han såg pigg ut, inte såg han ut att vara 90 år.

Starten gick och banan gick norrut genom Hillcrest, ett hipt område där jag dagen efter fikade på ett rosa café (allt var rosa, till och med salt och peppar). Banan fortsatte österut bland villakvarter där folk hade ställd ut hembakat till löparna. Trots tidig söndag morgon var folk uppe och ute och hejade. Vi vände ner mot stan efter ca 10 km. Maraton- och halvmaratonlöparna hade startat samtidigt och vi sprang tillsammans i cirka 16 kilometer. Jag var lite rädd för att missa att springa av där vi delades upp men skyltar och ritningar i marken visade tydligt hur man skulle springa, det gick inte att missa. Sista delen av loppet gick igenom Balboa Park från östra sidan. Det var nästan 5 km utför och hela loppet hade varit platt med knappt någon stigning.

Som alltid var det magiskt att springa i mål. Målgången var i centrum men det var fortfarande gångavstånd från mitt hotell (typ 1 km). Eftersom jag var ganska tidig var det fortfarande lugnt i After run-området. Det var stämning och musik och jag gick runt och sög in atmosfären. På vägen tillbaka till hotellet passerade jag ett franskt café där jag köpte med mig en latte och en croissant. Framme vid hotellet satte jag mig ner utanför och njöt min croissant. Jag träffade flera löpare som nöjda och stolta hade sin medalj runt halsen. Efter ett par timmar gick jag ut och tillbaka till After run-området. Då var det väldigt mycket mer folk och en härlig stämning. Det var fortfarande många löpare ute på banan. Några dagar senare läste jag att 90-åriga Bill Schwarz hade tagit sig i mål på 9 timmar. Imponerande!

Jag är glad och tacksam för att jag sprang loppet, att det hade varit möjligt för mig att få uppleva detta. För mig är det viktigaste på ett lopp att ha en bra upplevelse. En snabb tid är bonus (även om jag såklart vill ha revansch). Nu hoppas jag få till sömn och återhämtning och att kroppen snart vill springa som jag vill. Jag kan varmt rekommendera detta lopp och ett besök till San Diego och jag hoppas på att komma tillbaka och springa hela maratonloppet en dag.